Hoppkudden!
 |
| Barnen började hoppa och jag satte mig på en bänk vid sidan om. Grannarnas barn med mormor och dennes man kom förbi och satte sig och språkade en stund. En bekant avfärdade mitt förslag till att han skulle hoppa och div. turister samt badare passerade fram och tillbaka. Barnen hoppade säkert i en timme. Att de bara orkar? |
 |
| Vissa godishämtaravbrott gjordes och de fortsatte tills det va dags att gå. Vi gick lite åt fel håll så att säja. Vi skulle kika lite på vattenrutschbanan men det visste de inte. Vi gick en i skogen och genom tältcampingen fram till vattenrutschen. Michelle kom på att hon glömt sin prinsesskrona och de vände tillbaka för att hämta den. Jag gick upp på ett berg och övervakade vad de gjorde. Vattenrutschbanan var så belägen att det fanns olika vägar att gå. Vi valde den väg som leder till den stora granen som man kan gå in i där det är som en stor sal. Här uppe bor trädtrollen.Sedan gick vi förbi en campande familj, med en flicka ungefär i Michelles storlek. Vi talade om för dem att de två stora stenarna som fanns en bit från tältet var två sovande troll. De sa att de inte hört något under natten så förmodligen sov de även då. Vi genade nedför berget men stannade för att ta lite läsk, käx samt banan som vi även hade med oss. |
 |
| Nu var det dock brant och lite knepigt men tack vara att vi hade bra sulor på våra sandaler så kunde vi ta oss ned via lite zick-zackande nedför. Dansbanan Vi kom sedan förbi dansbanan, där det skulle bli någon form av rytm- marionett teater. Barnen ville ju se detta men jag sa att det börjar inte ännu så vi hinner ner till verkstaden för att lämna våra ryggsäckar. Sagt och gjort. Vi gick dit och barnen gick i väg själva hållandes i varandras händer för att se föreställningen. Jag stannade lite för att få en lite rapport från matchen mellan England och Portugal. Jag kom till föreställningen och satte mig. |
 |
| Jag skickade sms till morsan om att hon kunde ringa när straffarna började. Under tiden hade både föräldrar och barn blivit uppkallade på scenen för att deltaga i en salig röra av ljud och rörelser. |
 |
| Barnen fick instrument eller dockor av olika slag. Efteråt fick alla som ville prova på alltsamman. |
 |
| Morsan ringde och förmedlade straffsparksdramatiken med mig som vidareförmedlare till den varietéansvarige på plats, som för övrigt höll på England. Inte för Englands skull utan för Svennis. |
Åter till Verkstan!
Vi gick ned tillbaka till verkstaden.
Vi tog varsin macka även om vissa onämnda av oss hellre ville gå till Caféet och köpa glass.
Men här kom den stränga pappan in i bilden och sa att man får absolut inte äta glass om man inte har ätit en macka först.
Jag tänkte att om de tar varsin glass så kunde kanske jag ta mig en öl under tiden. Bara medan jag väntar så att säja.
Men väl där så hände något.
Inte det att den sångerska som brukar sjunga där satte sig med gitarren. Nej något annat.
Jag tänkte, att varför skall inte jag äta glass med? Så det gjorde jag. Jag hoppade över ölen och tog mig en glass jag med.
Några bekanta satt där och vissa ord språkades men inte i någon större utsträckning då det mest va ytligt bekanta.
Man påtalade för mig att matchen visades via storblids-TV på övervåningen men vi beslutade oss för att gå hem innan våra underklädda kroppar började frysa och de båda barnen blev för trötta.
Väl hemma så slocknade Michelle i min famn i soffan och jag gjorde likaså.
Jag vaknade och la henne i sin säng samt gick och la mig för en hel lång natts välbehövlig sömn med massor av goda drömmar.
Drömmar om att få fortsätta vara pappa till världens bästa barn och att kunna ta tillvara på de enkla tingen i livet och göra dem till något stort.
I dag är det nya intryck att dokumentera.
(tidigare publicerat 2 Juli 2006, på Passagen)
