(tidigare publicerat 2/7 2006)
Uj vad vi var trötta i går kväll när vi kom hem.
För nog blev det en fysiskt krävande dag med massor av intryck.
Tänk, folk kommer alltså hit på semester. Deras barn leker och har roligt i en eller två dagar.
Detta kan vi göra varje dag på sommaren.
Att hinna med att utforska naturen genom att gå “fel” väg mellan olika platser är ju tyvärr inte turisterna förunnat å deras tid är begränsad.
Om vi går med riktning på vissa saker och en sak tar längre tid så kan vi ju hoppa över den för att sedan ta den en annan dag.
Hur gick det i dag då?
Båtbryggan
Vi började dagen med våra ryggsäckar innehållande badkläder, läsk samt några kex.
Michelle hade prinsesskrona med slöja på sig.
William bar läsken i sin Harry Potter-väska.
Han klagade på att det var tungt, så vi bestämde oss för att mellanlanda vid vår båtbrygga för att dricka ur lite läsk, så det blev mindre tungt.
|
|
| - Vill ni bada? Nej, jag vill bada längre bort, sa William. Michelle vill inte heller bada än. De var inställda på hoppkudden först. Den har ofta en hög plats på barnens prioritetslista. Vi satte oss vid bordet och bänkarna som finns där efter att ha samtalat med grannar som höll på att bygga en ny spång över bäcken. Katterna hade följt med och sprang och lekte och riktigt lyste av glädje då de jagade, jagades samt klättrade upp i träd på ett sätt som utstrålade ett stort “titta på mig”. Men straxt innan vi kom till båtbryggan så började den ena katten att jama som om hon sa: -ska vi inte vända nu? Ytterligare ett par grannar kom med dotter och barnbarn. De skulle bada. Barnbarnet var en flicka, och flickor som gör något ger ofta Michelle en lust att vara med. Så hon ville nu bada i alla fall. Sagt och gjort, hon klädde om och gick ut i vattnet. Då efter ett tag sa William att han också ville bada. Han klädde också om och gick i. |
|
|
| Nu hände något som jag inte räknat med omedelbart. Pappa klädde om och gick i! Jag tyckte det va konstigt kallt i vattnet men det blev varmare längre ut. William och jag badade mest medan Michelle höll sig till gegg- och pinnavdelningen inne vid stranden. Detta tillsammans med en grannpojke som kommit dit tillsammans med en förmodad morfar |
|
|
| Pojken blev kissnödig Oj, nu var det bråttom! Han hoppade och skulle ta av sig för att kissa. Då tappade han balansen och ramlade framåt. Rakt in i ett snår med nässlor. Nu blev det inte roligt. Han började se ut som ytan på månen över nästan hela kroppen. Han grät och det sved och kliade massor. Själv vet jag inte vad jag skulle gjort. Vi hade ju inte mycket till medikamenter med oss. Men efter ett tag så sa han inte mycket, mera än att nu var det ju dags för hoppkudden. -Men gör det inte ont längre? Jo, men nu går vi, pappa.Fantastiskt. Det gick i princip över på 10 minuter till en nivå där hoppkudden var viktigare. I samma veva kom brorsan på sin moped. Vi språkade lite medan barnen tjatade om hoppkudden och han erbjöd sig att åka efter lite Salubrin. Men vi kom fram till att det förmodligen inte behövdes längre. |
|
|
| Mot hoppkudden! Stigen som eder till hoppkudden från båtbryggan är en stig med tät grön skog med blad som släpper igenom lagom mycket ljus. Den påminner om en djungelstig eller lite av en trollstig. Barnen fantiserar ofta mycket då vi går där. Vi tittade på ett hål i en stubbe. Den stubben var ett hem för några av småfolket |
Jag visade det vild-biggarå-träd som pappa brukade sitta i tillsammans med traktens andra barn mellan doppen i Bråviken när jag var liten.
Det som är nu är väl en avkomma av tidigare nämnda trä.
Väl framme vid hoppkudden blev det först veckopengsutdelning med tillhörande godisköp i den kiosk som brunnit ner.
Ja, de har rivit den och satt upp en provisorisk barack. Men det går ju att köpa godis där i alla fall.
Clownen hade packat och gett sig av, tyvärr, men det visade sig att det fanns andra attraktiva förnöjsamheter senare, lite längre bort.
…fortsättning kommer….
